Vem skall bestämma över min egen död?

Idag debatterar Riksdagens socialutskottets betänkande SoU14. Den handlar om hälso-, sjukvårds- och tandvårdsfrågor.

Insprängt på några sidor finns det ett kort avsnitt som behandlar en motion om något som berör alla människor till sist, vår egen död. Motionen tar upp frågan om vem som har rätt att besluta om vårt eget livsslut och menar att det borde  vi själva få göra, inte vare sig läkaren, politikerna eller bibeln. Ganska självklart? Jo, för en förkrossande majoritet av svenska folket, men inte för de politiska partierna. Ännu.

Jag finner allvarliga fel vid utskottets behandling av vår motion. Hela utskottets resonemang behandlar de livsuppehållande metoder och processer som finns att tillgå, inklusive sedering. Det är i och för sig bra att detta nu klart framgår att det är möjligt med  kontinuerlig sedering. Det är också bra att man nu fastslår att man självklart kan få avböja eller avsluta livsuppehållande insatser om man så själv vill. Allt gällande om en läkare bedömer en beslutsförmögen till detta. Men vår motion handlar inte alls om det utskottet väljer att prata om, vår motion handlar om respekten och rättigheten för varje människa att få avsluta sitt liv i lugn och värdighet, med samhällets stöd och i en rättssäker process. Inte att till varje pris hålla liv i döende, svårt plågade människor. Utskottet väljer att helt bortse från det vår motion tar upp och föreslår. Varje motion som väcks av en ledamot av Sveriges Riksdage har en rätt att bli behandlad av Riksdagen. Det har faktiskt inte vår motion blivit och därför borde utskottet få bakläxa på sitt eget betänkande.

Samhället förändras varje dag. Det som var omöjligt igår är möjligt idag. Det kan handla om rymdresor, genmanipulation, surrogatmödraskap, diktatorer som kastas ut eller om att livslängden ökar för oss människor. Vår syn på saker förändras också över tiden. Elvis Presley med sina vickande höfter tyckte man var skadligt för den unga generationen, Beatles långa hår (över öronen och ned i pannan) såg med förfäran av en del, en ensam ogift mamma var en skam för den övriga familjen, idag är det fullt normalt, helt ok. Att vara homosexuell sågs för inte så länge sedan som en sjukdom och i många länder brottsligt och belagt med höga straff. Det är helt borta idag. När frågan om aborter kom upp var det en massiv protestvåg och ett fullständigt ramaskri, särskilt från vissa grupper, men i ljuset av kvinnans självständighet och rätt till sin kropp så ändrades den allmänna uppfattningen i frågan och de som var emot fick acceptera att samhället helt enkelt gått vidare och ändrat åsikt. Det är bara några exempel på hur  samhällets uppfattning radikalt förändras över tid. Det som var fel då, är rätt nu. Och så måste det få lov att vara. Det är själva grunden, drivkraften för människans existens. Vi utvecklas och förändras.

Även denna frågan, om självbestämmande vid livets slut, dödshjälp, måste få debatteras på ett sansat och omdömesgillt sätt. Den moteld som möter oss som står bakom motionen, och fler med oss, är inte sällan lika hård som den som dåtidens abortförespråkare mötte. Inte sällan med liknande argument och från liknande grupperingar. Vi motionärer menar att människor har en rätt till seina egna kroppar, sitt eget liv, har rätt till sin egen död. En människa som står inför sin egen snara död skall int5e tvingas att pinas ihjäl utan få den lindring eller hjälp man behöver. Den hjälpen kan ibland vara att få avsluta ett liv i plågor och själv få bestämma, när och hur man vill avsluta sitt liv. Ett värdigt liv, en värdig död.

Omvärlden då? Ja vi vet att flera länder har lagstiftning på plats och att fler länder följer i den riktningen, bla Kanada,  flera grannar i europa och flera stater i USA. Senast var det Storbritannien som nu har ändrat lagen så att den som hjälper en nära anförvant eller vän att ta sitt eget liv, inte skall bli åtalad för medhjälp till dråp eller annat. Undersökningar som gjorts i Sverige visar att en förkrossande majoritet (ca 80%) av svenska folket stöder  rätten att själva få bestämma över sin egen död. I Finland har motsvarande undersökning precis gjorts och där hamnade man på ungefär samam siffror som i Sverige, 77% positiva. Vi vet att SMER (Statens Medicinskt Etiska Råd) inte tycker att den palliativa vården fungerar som den skall, att den har för dålig kompetens, att det är få platser där den över huvud taget finns och att uppföljningen är för dålig. Så utskottets antagande om att allt nu är bra är en missbedömning. Dessutom landar SMER i slutsatsen att läkare i speciella fall skall ha rättighet att förskriva läkemedel vid ett självvalt livsslut skall utredas. Precis det som vi motionärer menar är rimligt och en balanserad väg framåt.

Det är i grunden mycket olyckligt att en liten minoritet skall få hindra en modern syn på rätten till våra egna liv och vår egen död. Jag uppmanar alla Riksdagsledamöter att tänka själva i denna frågan, den är inte ett dugg partipolitisk, den är allmänmänsklig. Den är inte en fråga om religion, utan om lagstiftning. Den är en fråga om liv och död.

Till sist; en personlig eloge till Dagens Nyheter som på såväl ledarplats som debattplats visar att man är en sann liberal tidning.

*           *              *            *             *         *           *             *        *          *         *         *          *           *           *            *         *              *            *             *            *            *         *        *           *

Vår gemensamma motion;

Självbestämmande vid livets slut Förslag till riksdagsbeslut Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om människors självbestämmande vid livets slut.

Motivering Man kan ibland få höra att vården ska vara i livets tjänst, och det låter ju bra. Men livet omfattar även den sista tiden i livet och döden. Vården ska därför också omfatta denna tid.

Vi tycker idag att det är självklart att vi människor själva bestämmer över våra liv och kroppar. I dag är det också självklart att vi accepterar kvinnors rätt att bestämma över sina kroppar även när det gäller t.ex. abort. Samhället har accepterat att kvinnor bestämmer själva och läkare ansvarar inom den normala sjukvården. Men så har det inte alltid varit. När den debatten startade var det demonstrationer och upprop, läkarsamfundet var helt emot och religiösa samfund protesterade. Respekten för den enskilda individen segrade dock och motståndet inskränker sig idag i stort sett till olika religiösa grupper, dock inte alla. Nu har en ny fråga av samma karaktär börjat diskuteras – vem har rätt att besluta om våra kroppar när vi närmar oss livets slut? Är det politikerna och lagboken? Eller läkarsamfundet? Eller bibeln  och religiösa samfund? Vi menar att det måste vara den enskilde själv, precis som i alla andra delar av livet. Det är också självklart att det är lika rätt att samhället ska stötta och hjälpa i denna del av livet. Kanske ännu viktigare just här.

Utgångspunkter för vårt ställningstagande är att det är utmärkt med den palliativa vården och att den behöver mycket större resurser. Samtidigt lever vi längre och längre vilket är positivt på alla sätt, men det ställer också mycket högre krav på palliativ vård och droganvändning än tidigare. Detta behov ökar för varje år. Men vi vet också att droger inte kan hjälpa alla och att många av dem det hjälper blir tillvanda och behöver så stora doser att det i sig är livshotande. Palliativ vård står inte i något som helst motsatsförhållande till ett ökat självbestämmande vid livets slut.

Frågan om döden är känslig i vårt samhälle idag. Men den måste kunna diskuteras utan de övertoner av biblisk och gudomlig inblandning som mer ställer till problem än hjälper. Lagstiftningen måste stå fri från partisk påverkan, av vilket slag det än månde vara. Lagstiftningen ska skydda den enskilda, värna hennes rättigheter och skyldigheter, säkerställa likabehandling inför lagen och upprätthålla själva samhällsstrukturen. Men lagstiftning och politiker måste också vara i takt med sina medborgare. Annars uppstår en klyfta, en gråzon där människor struntar i lagen och agerar ändå, men då utan rättssäkerhet och insyn. I frågan om självbestämmande vid livets slut anser vi inte att det är bra med detta enorma gap mellan människors uppfattning i frågan och det politiska systemets inställning. I Sverige har ett par olika mätningar gjorts och där pekar resultatet på att stödet för egenmakt vid livets slut stöds av 80–90% av befolkningen. Nu kan riksdagen inte vägra ta i frågan längre. Det har därför bildats ett partiöverskridande nätverk i riksdagen för att bättre kunna belysa och debattera denna fråga. En klok och omsorgsfull beredning av förändring av lagstiftningen är nödvändig. Där kan debatten i sig komma att ge värdefulla insikter.

Statens medicinsk-etiska råd (Smer) har under ledning av Daniel Tarschys utrett frågan om självbestämmande vid livets slut (dödshjälp) under ett par års tid. Utredningen har lagt fram en rapport som rekommenderar regeringen att ta fram underlag för att kunna genomföra en lagstiftning som ger patienterna makt att bestämma själva vid livets slut, med samhällets stöd. Detta är bra och vi ställer oss bakom Smers slutsatser. Vi vill även att man bejakar den delen där en läkare kan hjälpa dem som inte själva är i stånd att utföra handlingen.

En lagstiftning måste också inkludera de närstående som på liknande sätt kan bli inblandade i en patients sista tid och vilja. Här har man helt nyligen fattat just ett sådant beslut i Storbritannien. Där skyddas numera nära anförvanter som hjälper dödligt sjuka patienter att avsluta livet.

Det är bra. Vi borde kunna göra detsamma i Sverige. Tyvärr är verkligheten i dag en annan hos oss där vår lagstiftning hänvisar människor att fortsätta plågas eller begå våldsamma självmord. Inte sällan är skjutvapen inblandade, fordon av olika slag eller med hjälp av någon i sin närhet. Inte sällan misslyckas försöket med utökat lidande som följd.

Liknande lagstiftning finns redan i flera länder runt om i världen, inte minst i Europa, och fler är på väg. Vi menar att dödligt sjuka människor där ingen bot längre finns att få, efter en rättssäker process och rigorös kontroll, ska kunna ha möjligheten att få avsluta sitt liv på egna villkor. Våra medmänniskor ska inte behöva resa utomlands för att slippa ständiga plågor, det är omänskligt att försätta dem i den situationen. Ingen sk behöva dö ensam pga. svensk lagstiftning och ett politiskt system som inte vågar ta i frågan.

Vi anser att i Sverige ska ingen behöva plågas till döds. Vi anser att det även här måste finnas utrymme för en lagstiftning som ger dödligt sjuka människor med mycket stora plågor rätt att avsluta sina liv i lugn och värdighet med hjälp av samhället i en rättssäker process. Vi uppmanar regeringen att utan ytterligare fördröjning tillse att en sådan process kan komma igång.

Vi vill att människans vilja ska respekteras och stöttas av samhället, även i livets slutskede.

Stockholm den 5 oktober 2011
Eva Flyborg (FP)
Helena Leander (MP)	Staffan Danielsson (C)
Fredrick Federley (C)

DN, DN, SvD,