Eva Flyborgs Blogg

Göteborgare, liberal, fd riksdagsledamot

Självbestämmande vid livets slut

Denna postning blir ett inlägg i den pågående debatten om rätten att själva få bestämma över våra kroppar, även vid livets slut. Tidningen Riksdag och Departement gjorde en artikel i går som flera andra medier nu har hakat på, tex Aftonbladet idag. Till det som står i motionen nedan vill jag bara tillägga att nätverket i Riksdagen självklart inte är hemligt, däremot är det inte min uppgift att tillhandahålla medlemmarnas namn, det får var och en sköta på egen hand. Vad jag vet så lämnar inte något av Riksdagens alla nätverk ut medlemslistor, inte ens Beatlesklubben. Svårare än så är det inte. Men det är en viktig debatt som inte borde få styras av ett fåtal motståndare, ofta med bibeln i hand. En saklig debatt som med varsam hand kan visa på behovet och utmaningarna är vad som nu behövs. Det är dags att låta oss svenskar bestämma fullt ut över våra egna kroppar, även i livets slutskede. Motionen i sin helhet finns att läsa nedan.

Vad tycker du?

Självbestämmande vid livets slut
Förslag till riksdagsbeslut
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om människors självbestämmande vid livets slut.

Motivering
Man kan ibland få höra att vården ska vara i livets tjänst, och det låter ju bra. Men livet omfattar även den sista tiden i livet och döden. Vården ska därför också omfatta denna tid.

Vi tycker idag att det är självklart att vi människor själva bestämmer över våra liv och kroppar. I dag är det också självklart att vi accepterar kvinnors rätt att bestämma över sina kroppar även när det gäller t.ex. abort. Samhället har accepterat att kvinnor bestämmer själva och läkare ansvarar inom den normala sjukvården. Men så har det inte alltid varit. När den debatten startade var det demonstrationer och upprop, läkarsamfundet var helt emot och religiösa samfund protesterade. Respekten för den enskilda individen segrade dock och motståndet inskränker sig idag i stort sett till olika religiösa grupper, dock inte alla.

Nu har en ny fråga av samma karaktär börjat diskuteras – vem har rätt att besluta om våra kroppar när vi närmar oss livets slut? Är det politikerna och lagboken? Eller läkarsamfundet? Eller bibeln  och religiösa samfund? Vi menar att det måste vara den enskilde själv, precis som i alla andra delar av livet. Det är också självklart att det är lika rätt att samhället ska stötta och hjälpa i denna del av livet. Kanske ännu viktigare just här.

Utgångspunkter för vårt ställningstagande är att det är utmärkt med den palliativa vården och att den behöver mycket större resurser. Samtidigt lever vi längre och längre vilket är positivt på alla sätt, men det ställer också mycket högre krav på palliativ vård och droganvändning än tidigare. Detta behov ökar för varje år. Men vi vet också att droger inte kan hjälpa alla och att många av dem det hjälper blir tillvanda och behöver så stora doser att det i sig är livshotande. Palliativ vård står inte i något som helst motsatsförhållande till ett ökat självbestämmande vid livets slut.

Frågan om döden är känslig i vårt samhälle idag. Men den måste kunna diskuteras utan de övertoner av biblisk och gudomlig inblandning som mer ställer till problem än hjälper. Lagstiftningen måste stå fri från partisk påverkan, av vilket slag det än månde vara. Lagstiftningen ska skydda den enskilda, värna hennes rättigheter och skyldigheter, säkerställa likabehandling inför lagen och upprätthålla själva samhällsstrukturen. Men lagstiftning och politiker måste också vara i takt med sina medborgare. Annars uppstår en klyfta, en gråzon där människor struntar i lagen och agerar ändå, men då utan rättssäkerhet och insyn. I frågan om självbestämmande vid livets slut anser vi inte att det är bra med detta enorma gap mellan människors uppfattning i frågan och det politiska systemets inställning. I Sverige har ett par olika mätningar gjorts och där pekar resultatet på att stödet för egenmakt vid livets slut stöds av 80–90% av befolkningen. Nu kan riksdagen inte vägra ta i frågan längre. Det har därför bildats ett partiöverskridande nätverk i riksdagen för att bättre kunna belysa och debattera denna fråga. En klok och omsorgsfull beredning av förändring av lagstiftningen är nödvändig. Där kan debatten i sig komma att ge värdefulla insikter.

Statens medicinsk-etiska råd (Smer) har under ledning av Daniel Tarschys utrett frågan om självbestämmande vid livets slut (dödshjälp) under ett par års tid. Utredningen har lagt fram en rapport som rekommenderar regeringen att ta fram underlag för att kunna genomföra en lagstiftning som ger patienterna makt att bestämma själva vid livets slut, med samhällets stöd. Detta är bra och vi ställer oss bakom Smers slutsatser. Vi vill även att man bejakar den delen där en läkare kan hjälpa dem som inte själva är i stånd att utföra handlingen.

En lagstiftning måste också inkludera de närstående som på liknande sätt kan bli inblandade i en patients sista tid och vilja. Här har man helt nyligen fattat just ett sådant beslut i Storbritannien. Där skyddas numera nära anförvanter som hjälper dödligt sjuka patienter att avsluta livet.

Det är bra. Vi borde kunna göra detsamma i Sverige. Tyvärr är verkligheten i dag en annan hos oss där vår lagstiftning hänvisar människor att fortsätta plågas eller begå våldsamma självmord. Inte sällan är skjutvapen inblandade, fordon av olika slag eller med hjälp av någon i sin närhet. Inte sällan misslyckas försöket med utökat lidande som följd.

Liknande lagstiftning finns redan i flera länder runt om i världen, inte minst i Europa, och fler är på väg. Vi menar att dödligt sjuka människor där ingen bot längre finns att få, efter en rättssäker process och rigorös kontroll, ska kunna ha möjligheten att få avsluta sitt liv på egna villkor. Våra medmänniskor ska inte behöva resa utomlands för att slippa ständiga plågor, det är omänskligt att försätta dem i den situationen. Ingen sk behöva dö ensam pga. svensk lagstiftning och ett politiskt system som inte vågar ta i frågan.

Vi anser att i Sverige ska ingen behöva plågas till döds. Vi anser att det även här måste finnas utrymme för en lagstiftning som ger dödligt sjuka människor med mycket stora plågor rätt att avsluta sina liv i lugn och värdighet med hjälp av samhället i en rättssäker process. Vi uppmanar regeringen att utan ytterligare fördröjning tillse att en sådan process kan komma igång.

Vi vill att människans vilja ska respekteras och stöttas av samhället, även i livets slutskede.

Stockholm den 5 oktober 2011
Eva Flyborg (FP)
Helena Leander (MP) Staffan Danielsson (C)
Fredrick Federley (C)

Aftonbladet, Riksdag och Departement, DN,

2011/10/11 - Posted by | Uncategorized | , , , , , , , ,

14 kommentarer »

  1. Tack Eva och övriga motionärer för en klok motion i ett svårt och känsligt ämne. Verkligen uppmuntrande att se, att en så viktig fråga tas upp över parti- och blockgränserna! Hoppas verkligen att ni når fram till ett positivt beslut, heder åt er för detta!

    Kommentar av Björn Törnvall | 2011/10/11 | Svara

  2. Tack Björn, stödet värmer i snålblåsten!

    Kommentar av Flyborg | 2011/10/11 | Svara

  3. Tack ni modiga som står upp för er övertygelse! Den här motionen tar upp så viktiga saker och många äldre personer skulle välkomna ett positivt beslut i riksdagen i detta ärende. Varför skall jag som i hela mitt liv har fattat egna beslut, inte få bestämma när jag har fått nog av denna värld och vill dra vidare?
    Lycka till allihopa, jag håller tummarna!

    Kommentar av Ann | 2011/10/11 | Svara

  4. Tack Ann, vi kämpar vidare!

    Kommentar av Flyborg | 2011/10/11 | Svara

  5. Eva: Detta är en mycket komplex fråga. Tycker det är bra att du tar tag i den. Den måste diskuteras öppet så att alla perspektiv kommer fram. Förstår att du satt dig in ordentligt i den, det har inte jag. Men jag tycker absolut inte att man ska hålla liv i en människa till vilket pris som helst.

    Kommentar av Christina Linnea Örtendahl | 2011/10/12 | Svara

  6. Linnéa; ja det är en komplex fråga som måste hanteras på ett varsamt och klokt sätt. Bra med din öppna attityd, det är det som nu behövs. Idag sker detta i det fördolda eftersom verkligheten för länge sedan har sprungit ifrån lagstiftningen. Bättre då att lagreglera det i en rättssäker process och ge tröst och stöd i en svår situation till de som lider mest. Det är verklig empati och solidaritet, inte att till varje pris förlänga livet med outhärdligt lidande som följd.
    Frågan kan inte längre sopas under mattan som gjorts tidigare, det är dags för mod och klokhet.

    Kommentar av Flyborg | 2011/10/12 | Svara

    • Instämmer helt i din analys. Men jag vet för lite och välkomnar en öppen debatt. Som du säger: ”Frågan kan inte längre sopas under mattan…det är dags för mod och klokhet.”

      Det är ett ämne som ofta kommer upp i Ring P1.

      Kommentar av Christina Linnea Örtendahl | 2011/10/12 | Svara

  7. ”Respekten för den enskilda individen segrade”, säger du Eva när du pratar om införandet av fri abort. Den lilla individ som avlivas kan man väl knappast påstå avgår med segern. Läkarna fick ge sig och godkänna att det i deras yrke inte endast ingår att rädda liv, utan även att ta liv. Tanken skrämmer att läkare nu ska vara tvungna att ena dagen rädda ett liv, för att nästa dag vara tvingad att avliva samma person. Sedan är det oerhört viktigt att skilja mellan livsuppehållande behandling av svårt sjuka och en giftinjektion!

    Kommentar av Marita | 2011/11/12 | Svara

  8. Även vi inom föreningen RTVD – Rätten Till en Värdig Död – är oerhört tacksamma för det arbete ni gör på det politiska planet för den här saken. Vi får aldrig sluta kämpa på de svagas sida. Ingen är väl så svag som en döende, lidande, utslagen och obotligt sjuk människa. Han/Hon borde inte behöva tvingas känna denna hjälplöshet, kanske dödsångest.
    Den människa som vet att hon vill och förstår att ta kontroll över sin egen död, bör få kunna göra det, få viss information och hjälp samt känna den lilla trygghet som detta ger. Det lidande som ibland kommer ett döende husdjur till dels kan göra att ägaren blir fälld för djurplågeri. Men exakt samma lidande hos en människa göms bakom stängda sjukhusdörrar och sekretess. Det är något fel här i vårt sätt att tänka. – Vi ser mycket fram emot hur det går med motionen och, om vi bara kan, så vill vi förstås gärna hjälpa till inom vår förening! – Lycka till!

    Kommentar av Berit Hasselmark, RTVD | 2011/11/14 | Svara

  9. Följer ditt arbete med stor uppskattning.
    Mvh Claes-Göran Westrin,prof emeritus i socialmedicin
    redaktör (tills med Tore Nilstun)för skriften ‘Att få hjälp att dö’, Studentlitteratur 2005.

    Kommentar av Claes-Göran Westrin, Östra Ågatan 73 c, 753 22 Uppsala | 2011/11/16 | Svara

  10. Hallå alla fyra!
    Trägen vinner! Bra att ni kör motionen i repris. Skulle gärna gå upp och yrka bifall igen! Jag tycker ni ska gå upp i debatten den här gången. Skicka ut motionen, som jag gjorde, till alla kollegor och be dem ta ställning! Detta är inte partipolitik och det vore intressant om alla partier kunde enas om fri röstning. Skulle det inte kunna bli ett utskottsinitiativ om fri röstning? Jobba på det!
    Göran

    Kommentar av Göran Thingwall | 2011/11/17 | Svara

  11. Min far gick bort i Söndags i vad jag skulle vilja kalla indirekt tortyr. Efter att ha vägrat ytterligare vård ,vilket man har rätt till, så blev min far sämre och sämre. Han upprepade otaliga gånger på de olika sätt han kunde att han ville dö, men detta har man ju inte rätt till. Min far dog en plågsam och långsam död. Det vi gick igenom som familj önskar vi ingen annan och jag kommer att kämpa för att denna frågan kommer på agendan.

    Kommentar av Fernando Pires | 2012/02/16 | Svara

    • Jag beklagar verkligen din fars bortgång, men också på sättet det måste ske.
      Det är förfärligt att människor skall behöva plågas ihjäl i dagens Sverige och vi skall kämpa för att ändra lagstiftningen!

      Kommentar av Flyborg | 2012/02/16 | Svara

  12. En väsentlig motion! Jag tackar för den genom att bifoga ett minne från Diakonissanstalten på Hisingen. MInnet var över sextio år gammalt när det tvingade sig fram ur mig i form av dikten Tvåbäddsrum:

    Synen, talet och vänster hand, / det var allt hon hade kvar.
    Snälla diakonissor / skötte hennes förlamade kropp /och kämpade för hennes liv.
    En trotjänarinna, / det var vad hon varit. / En ängel, / det var vad hon blev.
    En ängel för nya väninnan / i sängen bredvid.
    Hon log mot väninnan, / hon pratade med henne, / hon ringde på klockan åt henne.
    Hon fick aldrig behålla väninnan. / Det hann alltid komma en ny / till sängen bredvid.
    Vid det sjuttonde året / skrek väninnornas ängel / sitt Eli, Eli, lema sabachtani!
    Hon skrek allt hon förmådde: / Herre Gud! / Varför straffar Du mig så länge?
    Vad är det för synd jag begått? / Tala om vad det är jag har gjort! / Det måste ha varit något förfärligt!
    Kan jag inte få göra bot? / Herre Gud, förbarma Dig över mig! / Låt mig få sluta!
    Hon fick inte sluta den gången heller / när min mormor dog där bredvid.
    Hennes skri kan jag ännu höra / när någon inte får dö.

    Kommentar av Göran C-O Claesson | 2012/03/25 | Svara


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: