Grundlagen, Wikileaks, Clinton och EU

 Riksdagen har nyligen fattat beslut om vissa grundlagsändringar som jag tyckte var kloka moderniseringar i stort sett. Men en separat fråga (KU2) om Riksdagens kontrollmakt var inte lika lyckad. Riksrevisionen skall hädanefter skicka ut sina rapporter direkt till respektive utskott. I nästa alla andra länder har man i stället ett starkt och kompetent mottagande revisionsutskott. Där har man tid, kraft och kompetens och göra en noga genomlysning av rapporterna för att kunna ställa regeringen till svars. I Sverige däremot skall vi nu låta varje utskott för sig hantera rapporterna. De läggs då i högen av allt som måste hinnas med i en redan pressad agenda, utan revisionskunskap, tid eller intresse att kunna gå på djupet av rapporterna.

.

Man har även byggt in en fördröjning av regeringens svar till utskotten på 4 månader, vilket gör att många frågor tappar sin aktualitet. Riksrevisionens styrelse hade dessutom kompetens och erfarenhet att därutöver granska granskarna. Denna viktiga kontrollfunktion försvinner också i och med beslutet. Även detta hade varit bra att ålägga ett revisionsutskott. Även själva granskningsmandatet för Riksrevisionen snävas tyvärr in en del.

.

Jag var ensam mot resten av Riksdagen i denna fråga, en ensam röd lampa mot ett hav av gröna dito. Men jag kan med stort lugn möta alla frågor om denna förändring; jag protesterade så långt det överhuvudtaget var möjligt. Dessvärre har de andra 348 fel, vilket kommer att visa sig.

 

 

Sverige kommer nu att genomföra EU-direktivet om lagring av trafikuppgifter som uppstår genom allmänna kommunikationsnät. Syftet med lagringen är att brottsbekämpande myndigheter under vissa omständigheter ska kunna använda uppgifterna för avslöjande, utredning och åtal av allvarliga brott.

Direktivet innebär att uppgifter om vem som kommunicerat med vem, när det skedde och var, lagras. Däremot kommer inget av själva samtalet/ kommunikationen att lagras. Lagringstiden bestäms till högst 6 månader vilket är den kortaste tiden som direktivet medger. Redan idag lagrar bolagen denna information pga att vissa kunder vill granska sina fakturaunderlag i efterhand men nu blir det en skyldighet.

 

 

Wikileaks har lagt upp nytt material på nätet. Denna gång rör det sig bla om diplomatisk post av olika slag med anmärkningar om ledare och ministrar världen över. Innehållet verkar vara av mer ”skvallerkaraktär”.  Om det är detta som är Wikileaks bidrag till den fria och kritiska debatten, så tror jag många helt enkelt tycker att de i och med detta har gjort sig själva ointressanta. Vem vill veta vad olika diplomater tycker om varandra eller om politiker i allmänhet? Ointressant. Kan bara skada den viktiga diplomatins konst, även om Wikileaks själva inte tycks ana sambandet.

 

 Julian Assange, efterlyst av Interpool för bl.a våldtäkt, har nu också krävt Hillary Clintons avgång. Är det någon alls som bryr sig om detta krav? Inte jag i alla fall. Från min utsiktspunkt gör hon ett utmärkt jobb.

 Vad gäller Sveriges neutralitetspolitiks vara eller icke vara, så har den frågan blivit allt mer ointressant. Vi bygger sedan många år vår fred och säkerhet i samarbete med andra. I vårt närområde och med det övriga Europa. Sedan många år tillbaka uppträder vi och löser uppgifter tillsammans med NATO-trupper och vårt materiel är inte sällan anpassat till detta mer praktiskt inriktade behov.  Stolta, men oftast till intet förpliktigande, deklarationer har bytts mot en samsyn med våra europeiska vänner och konkret konfliktlösning och humanitär hjälp. Konstigare är det inte.

Aftonbladet, Aftonbladet, Aftonbladet, Expressen, SvD, DN, GP, SVT, SVT, GP, GP, SvD, DN,

Riksrevisionen och Riksdagen försvagas

Fru talman! Jag börjar med att yrka bifall till min motion K7. Jag instämmer i det övriga som Anne-Marie Pålsson har sagt, särskilt i de delar som rör beredningen av ärendet och hur det kom till, hur utredningen har gått till och så vidare. Där har jag ingen annan mening, det var en utmärkt genomgång av sakernas tillstånd.

Fru talman! Betänkandet innehåller en genomgång av Riksrevisionen. Det finns en del fel. Det finns större fel och mindre fel. Ett mindre fel är att den kom för tidigt – alldeles för tidigt. Som vi hörde föregående talare säga kom den redan efter fyra år. Vi vet att när vi bildar en ny myndighet, dessutom genom att slå samman två gamla institutioner – åtminstone var den ena, Riksdagens revisorer, mycket gammal – innebär det vissa uppstartningsproblem, helt enkelt. Allting löper inte på smidigt från början. Det var dessutom två helt olika kulturer som här skulle smälta samman. Man skulle också ha ett tredelat ledarskap när man bildade Riksrevisionen, vilket jag tror var ganska bra. Det var en hel del stormar i början, och jag tror att man kunde känna en gemenskap och en trygghet i att vara tre chefer. 

Men detta kom som sagt alldeles för tidigt. Genom att göra så här sätter man egentligen i stället krokben för själva reformen som sådan, även om det inte var meningen. Nu, fru talman, efter sju år, hade det varit mycket lämpligare. Det är också den tid man brukar säga att man får ge nya verksamheter och nya myndigheter, särskilt en sådan här viktig myndighet. Man får ge dem den tiden för att hitta former för att sansa sig i det de gör. Det hade varit bättre att göra så. Men detta är ett av de mindre problemen. 

Ett av de större är att man nu också snävar in granskningsmandatet. Det ska vi återkomma till i höst. Jag ska därför inte lägga mer tid och krut på det i dag annat än att säga att det vore djupt olyckligt om man gick på den linje som man föreslår i betänkandet. 

Jag tycker att Riksrevisionen har hittat sina former. Den gör bra och relevanta bedömningar och den ska ha det fria mandatet, fru talman, att göra de begränsningar och de bedömningar som är relevanta. Det är det vi har Riksrevisionen till. Det är Riksrevisionen, och inte vi här i kammaren, som ska göra dessa relevanta bedömningar. 

Det är också viktigt, fru talman, att vi tittar på Riksrevisionens output. Vad är det den producerar egentligen? Det är en mängd rapporter. Jag vet att ledamöterna här i kammaren har precis lika mycket rapporter, inkommande mejl, samtal, brev och sammanträden som jag har. Det är fullt på mitt skrivbord, det är fullt i mina väskor och det är fullt i min inkorg och i min utkorg. Och så ska man läsa en riksrevisionsrapport dessutom, som kanske inte ens berör ens eget område! Hur många i kammaren har läst alla Riksrevisionens rapporter från 2003? Det har jag, fru talman, och möjligtvis också Anne-Marie Pålsson och kanske någon mer. Men vi är mycket få. Det är en mycket exklusiv skara och klubb – nästan som presidenternas klubb, fast vi inte har några. 

Poängen med detta är att det inte är så många som läser hela revisionsrapporterna. Revisionsrapporter och revisionsfrågor i sig är inte sexiga, så att säga. Det är inte kul och hett att hålla på med uppföljning. Det blir ingen politisk karriär av det, men det är det revision handlar om. Man tar en stickprovskontroll och ser efter om det man har beslutat har blivit gjort. Blev det som det var tänkt? Blev riksdagens vilja lag, och blev det också verklighet? 

Det är däremot viktigt med revisionskompetensen. Man ska läsa och man ska förstå. Man ska kritisera metoderna som Riksrevisionen har valt, till exempel. Är det rätt metoder? Ska man bara läsa rapporter, eller ska man ge sig ut på fältet? Eller är det fel? Får man en felaktig bild då? Ska man göra på ett helt annat sätt? Vilket urval ska vi ha?  

Alla ni som har läst statistik på universitetet precis som jag vet att det är en vetenskap i sig hur man gör urvalet och hur man begränsar det. Beroende på hur man gör en avgränsning kan man få helt olika resultat. Det handlar om slutsatser och relevans. Är det som man kommer fram till över huvud taget relevant? Allt det här, fru talman, hänger samman med revisionskompetensen. Hur roligt det än skulle vara tror inte jag att vi kan slå i 349 ledamöter i denna kammare att aktivt bli bra på revisionskompetens, för det är detta det handlar om. 

Det är det man inte riktigt har förstått i utredningen. Styrelsen har med åren skaffat sig kompetens. Det får man inte dag 1 och sammanträde 1, utan det skaffar man sig genom åren genom att göra fel och att göra rätt och genom att utvecklas tillsammans. Det var ingen som hade den erfarenheten när vi tillsatte styrelsen. 

Jag kan ärligt säga att mitt parti var emot att ha en styrelse. Det säger jag som Riksrevisionens ordförande. Fortfarande tycker jag att det egentligen var fel att ha en styrelse, men det som var bra med styrelsen och som vi inte alls fångar in i detta olyckliga betänkande från KU är just revisionskompetensen. Har KU verkligen tänkt sig att alla ledamöter nu ska börja plugga revision? Det är faktiskt det ni säger. Annars kommer rapporterna inte att bli värdefulla. Kan man inte ställa rätt kontrollfråga vet man inte heller hur värdefull rapporten är. 

Billy Gustafsson från Socialdemokraterna frågade tidigare hur vi ska säkerställa kvaliteten. Det var en väldigt bra fråga. Ärade ledamöter av KU, det borde ni ha tänkt på innan ni skrev det här betänkandet! Det är just detta som är problemet – det finns ingen som utvecklar kvaliteten nu. Vi kan ha olika åsikter om styrelsen – jag tyckte inte att den skulle vara där från början – men den har utvecklat den kompetensen.  

Nästa fråga som Billy Gustafsson hade var: Vem ska granska granskarna? Det är en ännu bättre fråga, men det finns inget svar på den. Nu finns det en styrelse som granskar granskaren, som står fri från granskaren. Vi granskar budget och hur man gör med personalen, vi granskar rapporter och personaltillsättningar. Jag lovar er att vi har mycket högt i tak i styrelsen. Från höger till vänster har vi samma mål, samma ambition och samma uppriktighet i omsorgen både om riksdagen och om Riksrevisionens väl och ve. Jag vill rikta lovord till samtliga partiers företrädare: Detta är en mycket bra styrelse som tar sitt uppdrag på allvar. Det är väldigt sällan några partipolitiska ställningstaganden. I styrelsen har vi gemensamt förmått att höja oss över den partipolitiska vardagen. Lycka till med att göra det i vart och ett utskott! Med ena handen ska man driva igenom regeringens politik, och med andra handen ska man säga att det är dåligt och att regeringen ska gå hem och göra om. Det går inte. Det funkar inte så! 

Detta har resten av världen förstått. Våra motsvarigheter ute i världen skulle inte komma på tanken att göra så som ni nu föreslår att riksdagen ska göra – aldrig i livet! Jag har pratat med flera ordförande i andra länder, och de säger bara: Oh dear! Are you sure? Det är vi ju tyvärr – eller rättare sagt: Ni är det, för jag är helt emot detta. 

Vi kommer att tappa kompetensen, och vi kommer därmed också att förlora granskningsmakt. Och det är mycket olyckligt. 

Utskotten kommer inte att hinna med. Finns det något utskott som har för lite att göra i dag? Var snäll och ropa från bänkarna. För protokollet kan jag säga att det inte var några röster som höjdes. Det finns inget utskott som har för lite att göra. Alla utskott har för mycket att göra. Vi hinner inte med det vi ska göra nu. Dessutom har vi själva bestämt att vi ska ha en helt annan uppföljnings- och granskningsagenda och följa upp gamla beslut som vi måste fatta.  Till detta lägger vi EU-frågor, som vi inte heller är särskilt duktiga på om vi ska vara ärliga. Det är ett stort arbete som ska till, och det måste vi också hitta tid, ork och intresse för. Och nu ska vi lägga på alla Riksrevisionens rapporter. Lycka till, säger jag. Det kommer inte att fungera. Det vet vi redan nu. 

Utskotten har redan börjat signalera att de inte kommer att orka med detta. Man undrar: Vad tänker de på? Ja, fråga inte mig, svarar jag. Fråga KU! 

I andra länder har man ett mottagande utskott som får revisionskompetensen. Man utvecklar den med åren, för den föds man definitivt inte med. Då kan man ha utfrågningar där båda sidor samtidigt får göra sitt framträdande. Riksrevisionen kan komma och ge sin bild av ett problem. Man kan samtidigt kalla regeringsföreträdare som får ge sin bild. Utskottet kan fatta beslut och gå vidare. Det är mycket bra. Man får dessutom publik uppmärksamhet, vilket flera har frågat efter här i dag.  

Detta är ett utmärkt sätt att få publik uppmärksamhet, där folket får veta hur vi använder folkets skattepengar. Det är ju inte våra egna pengar vi hanterar, utan det är folkets skattepengar. I England heter det Public Accounts Committee. Det är en bra beskrivning. Människor ska veta hur vi hanterar deras skattemedel, och det hade varit utmärkt att göra det med ett mottagande utskott som har tid att lägga på detta, erfarenhet i revisionsfrågor och som dessutom kan granska den som granskar och ställa kvalitetsfrågor. 

Det finns en annan dimension av detta. Hur gör man när en revisionsrapport spänner över många områden? Någon säger att vi kan ha ett sammansatt utskott. Hur gör vi då när det är fyra, fem eller sex utskott som är inblandade? Ska vi hitta tider som passar alla sex, och vem ska ha hand om själva frågan? Hur gör vi sedan med erfarenheter från detta – vem tar det ansvaret? Ingen. Den erfarenheten kommer att försvinna ut. 

Man sätter samman ett sammansatt utskott för en riksrevisionsrapport. När det sedan kommer en ny rapport, ska man då sätta till ett till utskott? Nej, då hinner man inte, för man ska ta hand om EU-frågor eller det är något annat som ska debatteras. Så kommer det att bli. Vi kommer inte att hinna med. Vi kommer att förlora granskningsmakten. 

I början nämnde man det tredelade ledarskapet, och nu säger man att det ska finnas kvar. Där är alla de tre lika mycket värda, fast en är värd lite mer än de andra fast samtidigt lika mycket. Det är ingen bra ordning. Det var kanske värdefullt i början att man var tre, för det stormade mycket, men nu hade det varit klokt av KU att sätta ned foten och säga att vi ska ha en myndighetschef. Det är bra för det utåtriktade arbetet, och det är bra för personalen och det inåtriktade arbetet att ha en tydlig chefsröst.  

Det insynsråd som man ska sätta till förlorar alla befogenheter. Styrelsen är i dag ett väldigt relevant bollplank, för man har makten över budgeten. Det är något helt annat än att vara ett insynsråd med en totalt blank agenda. Jag kan bara gissa hur mötena kommer att gå till och hur attraktiv den placeringen kommer att vara. Jag tror inte att den blir särskilt attraktiv. 

Varför gör man då inte som i andra länder? Varför vill vi förlora makt? Det kan jag inte svara på. Jag har en känsla av att vissa ärenden tenderar att rinna igenom ganska oantastade. Det här är ingen lätt materia att sätta sig in i. Det finns utredningar som ligger till grund för att riksrevisionsreformen blev som den blev. Det finns delade utredningar i detta. Man måste känna till revisionsfrågor och hur det fungerar. Man måste känna till kvaliteten på rapporterna och hur metodutveckling och så vidare fungerar. Det är inte lätt. Jag tror att det här är ett sådant sällsynt ärende som väldigt få egentligen har satt sig in i och läst själva betänkandet, och det är dess värre ännu färre som har tänkt sig in i konsekvenserna. 

Fru talman! Liksom Pontius Pilatus tvår jag  mina händer.  

Jag och min son Karl brukar jämföra vad vi ska göra under våra veckor innan jag åker i väg. Han hade en musikuppvisning i går som jag naturligtvis missade. Jag skulle vara här i dag. Jag sade att jag nog blir ganska ensam i den här debatten. Jaha mamma, sade han, är det du mot alla? Jag sade att det nog blir nästan så – några pålitliga kamrater kommer nog också att gå upp. Då tänkte han en stund, och sedan frågade han: Mamma, har du rätt eller fel då? Jag tror faktiskt att jag har helt rätt, sade jag, men jag blir ganska ensam. Då tänkte han en stund igen, sedan sade han: Mamma, då ska du stå fast vid det. Tala om vad du tycker, för det är rätt även om alla andra tycker tvärtom!   En klok son det där. .

Jag gör precis som min son säger i det här fallet. Jag ska rekommendera riksdagen att faktiskt läsa betänkandet och att återförvisa ärendet till KU, men jag yrkar inte på det, utan jag yrkar bifall till min motion K7. 

 

I detta anförande instämde Anne-Marie Pålsson (m).